Ni som är hiphop-intresserade, ta er tid att lyssna - det är värt det.

Men det onda som river i bröstkorgen
är väl över imorgon, visst?

Nu är det klart att Starbucks kommer slå upp ett fik redan i början på nästa år här i Sverige. Vart? På Arlanda! Planen är sedan att öppna upp fler, men det är inte helt säkert. Källa: http://dn.se/

Många kommer säkert att jubla av glädje. Jag är lite tudelad i mina åsikter. För jag fullkomligt ÄLSKAR Starbucks. Men - och nu kommer vi till det tråkiga - kommer inte större delen med charmen att försvinna när vi kan gå dit precis när vi vill?

 
Jag och Greken satt på Starbucks i Brighton och njöt i våras

Efter många om och men träffade jag min nya hjärntvättare igår. Han spärrade ögonen rakt in i mina sådär som folk gjort tidigare på mig när dom försökt lista ut vad jag egentligen tänker innerst inne. Det kändes lite märkligt, vi får se vad detta leder - eller inte leder till.

När jag bli stor ska jag bli eskapist. Sluta försöka ta itu med problem. Skjuta undan det till någon annan, gå in i min egen bubbla och inte bekymra mig för något annat än vad jag ska äta till frukost.

Förstår mig verkligen inte på folk som tror att problem bara löses av sig självt. Folk som skjuter undan och "inte orkar". Om det sitter någon sådan människa och läser detta just nu som tänker "Amen vafan, man mår ju bara skit av att ta itu med jobbiga saker". Då kanske ni istället borde tänka på att folk i er omgivning inte tycker det är lika kul att ni bara bryr er om er själva, och skjuter över alla problem på dem och tro att de ska lösa allt åt er. För det är det ni gör.

Jag är inte kababel till att hata (annat än mig själv),
därför kommer jag alltid att älska.
Och därför kommer det alltid att göra ont.

Så länge jag kan minnas så har alla andras välbefinnande gått före mitt eget. Så länge jag kan minnas har jag funnits där, blivit sårad, tagit tillbaka. Vissa har utnyttjat, och utnyttjar det än idag - både medvetet och omedvetet.

Mina armar är som krampaktigt öppna. Min famn går därmed alltid att komma tillbaka till, vare sig du sårat mig en, två eller tio gånger. Vare sig du vart min vän, bekant eller pojkvän. Vare sig du glömt mig, eller bara tar för givet att jag alltid ska finnas när när du behöver mig. Det finns en del av mig som inte klarar av att låta andra må dåligt om jag vet att det finns en liten liten möjlighet att jag skulle kunna få det att vända till det bättre.

Ni kommer tillbaka, använder mina livsbatterier och lämnar mig urladdad utan möjlighet till ny ström. Ni kommer tillbaka, om och om igen. Jag tar emot er, om och om igen. Räddar er vare sig ni är påväg att gå över kanten, är mitt i fallet, eller redan ligger på botten. Älskar med hela mitt hjärta, hoppas att på att personen ska förändras, bry sig och älska mig tillbaka. Men jag låg på botten redan innan, och det är också där jag lämnas, om möjligt ännu längre ned.

Och på botten finns jag ständigt här,
det är därför ni alltid hittar tillbaks till mina armar.
Men ni ser inte mina fuktiga ögon,
och ännu mindre ser ni sprickorna i mig.