Gissa om jag blev förvånad när det damp ned ett brev från Försvarsmakten i brevlådan för några dagar sedan. Vad stog det i brevet då? Jo, det ska jag tala om för er;

"Pliktverket vill gärna träffa dig

I Pliktverkets webbaserade lämplighetsundersökning har du tidigare lämnat uppgifter om bland annat din hälsa, din fysik och dina intressen. Nu har vi utvärderat dina svar och vi bedömer att du har bra förutsättningar att tjänstgöra i Försvarsmakten.

Blablabla..

Vi vill gärna träffa dig på något av våra mönstringskontor."

När jag läste brevet första gången kändes det som att jag skulle pissa på mig av nervositet. Men hey, jag behöver ju inte ens göra lumpen om jag inte vill. Förut tyckte jag att det var ganska fånigt, men nu känns det som att jag håller på att ändra uppfattning. Varför inte liksom? Lumpen here I come!(?)

Detta inlägg är främst riktat till de som finns i min bekantskap. Någon kanske tycker det är märkligt att jag skriver det här på min blogg. Men jag klarar inte av att sitta och berätta för alla personligen, hoppas och tror att ni har förståelse för det. Snälla ta er tid att läsa om ni känner mig på något sätt, det här är till er.

Jag vet inte hur eller vart jag ska börja berätta. Vi kan börja med att jag har tänkt väldigt mycket på det här, och har nu bestämt mig för att sluta dölja. Även fast jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt och absolut inte gå in på massa detaljer så kommer det bli en del att läsa. Ni får ursäkta om det känns för rakt på eller vad som helst. Jag tänker varken försköna eller få det att låta värre än det är.

Jag är sjuk. Har haft besvär med psyket till och från sedan mellanstadiet. Jag har skämts, och tyckt det vart väldigt jobbigt om någon frågat mig något eller ”ställt mig mot väggen” när dom t.ex sett ärr. Då har jag slingrat mig ur och bytt ämne eller gått därifrån.
Det handlar inte längre om en period ”tonårsdepp”, som man så fint brukar kalla det. (Och även om det handlar om det för många i sin ungdomsperiod så tycker jag att det är förjävligt att dessa inte tas på allvar, vilket är oerhört ofta, för tar man inte hand om dessa så kan det hålla i sig eller utvecklas.)

Det här är något som pågått i många år och mest bara gått till det värre, även fast jag såklart haft relativt bra stunder och perioder också. Senaste halvåret har allt eskalerat väldigt snabbt. Vissa kanske inte uppfattat det som att det är så dåligt. Och om vi säger såhär – det har inte mina föräldrar heller riktigt gjort. Och jag klandrar absolut ingen, varken familj eller bekanta. Med andra ord är detta något som jag hållt för mig själv, som gått och grott i mig och nu har det blivit så mycket att jag inte kan hantera det.

Helgen och ”diagnoser”: Jag har haft en väldigt jobbig helg, som resulterat i akutsamtal och inläggning. Pratat med massor av olika personer som försökt få fram händelser, diagnoser och tillvägagångssätt för behandling.
I det stora hela så har jag haft, och har problem med självdestruktivitet - självskadebeteende, tvångssyndrom/ODC (haft sedan 6-7 års ålder), depression, ångest. Har även under en lång period haft sömnproblem, och när jag väl lyckas somna har jag mycket verkliga mardrömmar, ofta till den grad att det är svårt att bedöma vad som är verkligt och inte. Nu senaste halvåret har även posttraumatisk-stress, hallunicationer och början till agorafobi och social fobi ”tillkommit”, ett par psykoser har även inträffat.. (Och nej, dessa saker är inget jag bara hittat på/antagit själv. Även fast jag såklart vetat om det mesta innan så har jag nu fått bekräftat av olika slags psykologer, doktorer osv att det är såhär läget är för mig.)

Förklaring till vissa sociala beteenden: Allt detta sammantaget har gjort att det har blivit mycket svårare och jobbigare att göra saker, även fast jag vill. Att gå på en konsert och stå och trängas bland massa okänt folk känns inte längre möjligt, och att gå på stan ensam är inget jag längre föredrar att göra – som jag brukade gilla förut. Bara en sån enkel sak att gå ned till mataffären i rusning kan bli extremt svårt och jobbigt. Det är därför jag ibland känner att jag inte orkar och/eller klarar av att ta en fika på stan när kompisar frågat. Att få en panikångestattack till exempel på stan, innebär att man är utelämnad till personer man inte känner, och man varken vet hur eller ens om dom kommer att hjälpa en.
(Läs mer om panikångest här: http://www.sps.nu/panikangest/)

Vad som kommer att hända nu/Behandling och medicin: Först kände jag att det kanske skulle vara bra att fortsätta att vara inlagd en period, men samtidigt är det en otroligt påfrestande miljö att vara i om man redan mår dåligt. Det som gäller nu är att jag är helt sjukskriven en obestämd period framåt, lång eller kort - det kan jag inte svara på. Kommer att bo mycket med pappa som är hemma nästan hela tiden, så jag inte är ensam på dagarna. Samtal med psykolog, terapeft, doktor (dessa jag vet hittills), mellanvården kommer högst antagligen också bli aktuell. Sömntabletter så att jag får hjälp på traven med sömnen, och antidepp Sertalin (Zoloft). Mediciner var väl inte det första jag tänkte på och ville ha, jag är ofta skeptisk till piller hit och dit. Men jag har insett att jag behöver den här medicinen nu, det kommer inte att gå annars. Den här gången känns det som att jag är redo att ta emot hjälp, och jobba med det - inte emot. Jag har inte så mycket att förlora, så jag lämnar ut mina tankar i tron att det ska hjälpa mig. Förhoppningen är att jag sedan smått eller helt ska kunna gå tillbaka till skolan delvis när jag mår bättre, men vi får se hur allt utvecklas. Försöker ta ett steg i taget nu bara.

Varför jag berättar detta: Varför jag skriver detta är enbart i syfte att informera och klargöra. Jag är inte intresserad av medlidande, det gör mig inget gott överhuvudtaget. Jag är inte heller intresserad av att få massa uppmärksamhet, för jag är inte min sjukdom. Jag vill bli frisk. Det enda jag behöver nu är massa stöd från folk som bryr sig på riktigt, vilket också tydligt kommer att visa sig, vilka som är ytliga vänner och vilka som faktiskt ärligt bryr sig om mig.
Mina föräldrar sa till mig, och även mina nuvarande kontaktpersoner/behandlare, att jag inte kan fortsätta gå runt och himla med ögonen och låtsas som ingenting, det bara kommer dra mig ännu längre ned i skiten. Jag tänkte direkt per automatik ”Varför ska alla andra veta?! Det rör väl inte dem?!” Visst, det har fungerat ganska bra många stunder att vara just tyst, men nu har det kommit till en sådan ”nivå” att det är bättre att folk vet. Att det förhoppingsvis ska kunna ge lite mer förståelse.
Jag har alltid vart en sådan som hellre lyssnar på andra, och håller tyst om mina egna problem. Så tro mig – det var bland det jobbigaste jag gjort att låta ens föräldrar veta att man är trött på att leva.. Samtidigt är jag tacksam att jag berättat, och att jag har väldens bästa föräldrar och syster som finns där och gör allt för att stötta mig. Det är en oerhörd lättnad att låta min familj veta hur jag egentligen mår, även fast de inte vet allt. Att slippa gå runt och låtsas för fullt dygnet runt tar på krafterna, nu slipper jag det, även fast den där reflexen att klistra på ett leende och säga att allt är bra finns kvar.

Avslutning: Hoppas att ni tar detta på rätt sätt, och att ni förstår att detta inte är lätt att gå ut med. Det finns så otroligt mycket fördomar. Att vara psykiskt sjuk är inte ens i närheten av att vara lika socialt accepterat som att ha till exempel en hjärtsjukdom. Vilket är en av anledningarna till att jag hållt allt för mig själv i många år. Men kom ihåg, jag är fortfarande samma person som innan. Jag är fortfarande samma tjej som älskar kebab och att bjuda på mig själv, som har massor av kärlek att ge. Och det här är en sjukdom, precis som vilken annan sjukdom som helst, som jag vill ta mig ur. Att jag fortfarande går runt här på jorden beror mycket på min envisa.

Om någon vän har några frågor så fråga mig, men försök ha i åtankte att inte vara allt för ”brutala”, jag är otroligt ovan att berätta saker. Det är lättare för mig att skriva.
Men bara så ni vet så tänker jag inte gå runt och prata om det här, jag är inte en sådan person. Vill någon fråga – visst, jag försöker svara så gott jag kan. Och jag kanske skriver någon rad i bloggen om hur jag mår, men inte mer än så. Jag vill inte att allt fokus läggs på sjukdomen. Förlåt om det blev mycket och rörigt, det är lite svårt att tänka klart just nu, och jag kommer säkert få ångest för att jag publicerat det här, min hemlighetsfulla sida kommer straffa mig. Men jag vet att det här är rätt.

Ta hand om och bry er om er själva och era nära.

And you asked me what I want this year
and I try to make this kind and clear
just a chance that maybe we'll find better days
'cause I don't need boxes wrapped in strings
and designer love and empty things
just a chance that maybe we'll find better days

And whose life do I lead
And whose air do I breathe?
With whose skin and whose blood do I feel?

What happens now?
Have I done something wrong?

Forgive my need to bleed right now.
Please forgive my need to breathe
But I've got so much to say,
and it wouldn't matter anyway.
You're not here to hear these words that I must say
and I'm convinced inside
that there is nothing more.

Whose life do I lead?
Whose air do I breathe.
Whose blood do I now bleed?
With whose skin now do I feel?

Ni som är hiphop-intresserade, ta er tid att lyssna - det är värt det.

Men det onda som river i bröstkorgen
är väl över imorgon, visst?

Nu är det klart att Starbucks kommer slå upp ett fik redan i början på nästa år här i Sverige. Vart? På Arlanda! Planen är sedan att öppna upp fler, men det är inte helt säkert. Källa: http://dn.se/

Många kommer säkert att jubla av glädje. Jag är lite tudelad i mina åsikter. För jag fullkomligt ÄLSKAR Starbucks. Men - och nu kommer vi till det tråkiga - kommer inte större delen med charmen att försvinna när vi kan gå dit precis när vi vill?

 
Jag och Greken satt på Starbucks i Brighton och njöt i våras

Efter många om och men träffade jag min nya hjärntvättare igår. Han spärrade ögonen rakt in i mina sådär som folk gjort tidigare på mig när dom försökt lista ut vad jag egentligen tänker innerst inne. Det kändes lite märkligt, vi får se vad detta leder - eller inte leder till.

När jag bli stor ska jag bli eskapist. Sluta försöka ta itu med problem. Skjuta undan det till någon annan, gå in i min egen bubbla och inte bekymra mig för något annat än vad jag ska äta till frukost.

Förstår mig verkligen inte på folk som tror att problem bara löses av sig självt. Folk som skjuter undan och "inte orkar". Om det sitter någon sådan människa och läser detta just nu som tänker "Amen vafan, man mår ju bara skit av att ta itu med jobbiga saker". Då kanske ni istället borde tänka på att folk i er omgivning inte tycker det är lika kul att ni bara bryr er om er själva, och skjuter över alla problem på dem och tro att de ska lösa allt åt er. För det är det ni gör.