Jag är inte kababel till att hata (annat än mig själv),
därför kommer jag alltid att älska.
Och därför kommer det alltid att göra ont.

Så länge jag kan minnas så har alla andras välbefinnande gått före mitt eget. Så länge jag kan minnas har jag funnits där, blivit sårad, tagit tillbaka. Vissa har utnyttjat, och utnyttjar det än idag - både medvetet och omedvetet.

Mina armar är som krampaktigt öppna. Min famn går därmed alltid att komma tillbaka till, vare sig du sårat mig en, två eller tio gånger. Vare sig du vart min vän, bekant eller pojkvän. Vare sig du glömt mig, eller bara tar för givet att jag alltid ska finnas när när du behöver mig. Det finns en del av mig som inte klarar av att låta andra må dåligt om jag vet att det finns en liten liten möjlighet att jag skulle kunna få det att vända till det bättre.

Ni kommer tillbaka, använder mina livsbatterier och lämnar mig urladdad utan möjlighet till ny ström. Ni kommer tillbaka, om och om igen. Jag tar emot er, om och om igen. Räddar er vare sig ni är påväg att gå över kanten, är mitt i fallet, eller redan ligger på botten. Älskar med hela mitt hjärta, hoppas att på att personen ska förändras, bry sig och älska mig tillbaka. Men jag låg på botten redan innan, och det är också där jag lämnas, om möjligt ännu längre ned.

Och på botten finns jag ständigt här,
det är därför ni alltid hittar tillbaks till mina armar.
Men ni ser inte mina fuktiga ögon,
och ännu mindre ser ni sprickorna i mig.